måndag 25 november 2019

Rudie cant fail


Det här skrivits spaltmil om the Clash och spaltkilometer om London calling. Men just den skivan blev ju också utnämnd till 80talets viktigaste skiva, trots Strummers ” I though it was released in 1979”. Jag har känslan att det kommer skrivas en hel del till om gruppen och skivan ett bra tag till. Speciellt som ¾ delar gruppen fortfarande finns i lovet och det finns fortfarande fans kvar. Även hos oss som föddes under och efter deras storhetstid. Det finns bara så mycket man kan säga och upptäcka om och av ett band som redan avslutat sin karriär. Det är ju inte så att original line-uppen av bandet kan samlas för en reunion, med Strummer död. 

Det slår mig hur fort tiden går, när jag inser att det bara är 3 år kvar, tills 20 årsdagen för Joe Strummers död.  För att vara ärlig i det hela, så innan 2002 var the Clash bara ett band jag hade hört talas om. Men våren och sommaren 2002 blev den tid då jag började utforska mer av rockhistorien än 50s och early 60s rockscen. Det finns mycket jag skulle kunna berätta om mitt liv, med dåligt och diagnoser, men det som kan relatera och som kan läggas till i historien om The Clash och London Calling, är att just den sommaren, när jag öppnade upp mig för mer musik och mådde som sämst, just då, så landade den som en av några få skivor som sedan har fortsatt finnas med mig, nu 18 år senare. Då framför allt Rudie cant fail. 

Sen sommaren 2002 varit the big sommarlåt för mig. Bara för att den kom in i mitt liv den sommaren, när jag behövde den som bäst, fast jag inte visste det då, så har den varit en del av mitt liv. Många andra låtar som jag lyssnade har inte varit så stora och viktiga för mig, fastän de var och är bra. Så det har förmodligen det där oförklariga ”det” som gör en låt större än livet själv. 

För den som inte hört den lite info: Det var the Clash`s tredje skiva, den var producerad av Guy Stevens och släpptes som dubbelskiva. Det var där som det verkligen hördes hur Clash började utveklas utanför deras punkrötter och att de alla hade olika musiksmaker och stilar som de tog in i bandet. Vissa säger att det gjorde dem till en fortsättning på punken, att de vågade utvecklas och expandera vad rockmusik och punken kunde vara. De gjorde en personlig tolkning och vägrade låta sig fastna vid ett sorts sound. Samma anledningar, plus att de blev signade av cbs, var något som vissa såg som ”sell-out”.

Hur som helst, de blev en av världens största rockband och har och kommer inspirera många, inklusive mig. Ge dem en lyssning för att se vad du själv tycker.


Da intro


Det svåra i det hela är att börja i en punkt, som man börja i. Då det är så att man är besatthet i musiken sprider det sig inte bara i stil utan även i tid. Mitt intresse, och då den naturliga kunskap, är väldig spridd, eklektisk är nog det fina ordet i sammanhanget. Dock ska jag inte påstå att jag är expert inom någon stil eller genre, bara en brinnande besatthet och en vilja till att använda den och min benägenhet till att kunna skriva, till att göra något gött av det hela. 

Kan nog åtminstone ge mig själv en tillfredsställelse, genom att både få skriva och skriva om något jag älskar. Det blir ju så att jag då både organiserar mina tankar, fokuserar dem på ett sätt och får öva och utveckla hela skrivargrejen. Sen om jag lyckas få till det, lyckas berätta något coolt på ett underhållande sätt, kanske jag kan få er, mina kära läsare, att hitta något nytt att bidra eller berättar något ni inte redan visste. 

Men jag vet att jag inte är den enda som har svårt i att börja, resten är nog lättare. För det har blivit mer och mer klart för mig hur mycket musiken betytt för mig. Jag är inte ensam, den uppfattningen har jag fått en starkt intryck av. Med alla dessa människor som gjort musiken som sin livsuppgift. Då talar jag inte bara om något högtravande ”jag är bättre” ”högkulturellt” sätt eller hållning. Det handlar om allt, från någon som älskar musik, från ren underhållning till det mest andliga, med den gemensamma nämnaren att de älskar det. 

Jag personligen har något mitt emellan. Det jag vet, är att det jag kommit att gilla, oavsett genre, är det lugnar mig och ger mig mycket nöje och mening. Då spelar det ingen roll hur ”fin eller ful” musiken än är.


Sen ska bloggen inte bara handla om musik utan kultur i stor mening, men det var något jag kom fram till medans jag skrev denna inledning. Det finns för mycket kul, som jag kan något om, som är värt att skriva om. Något jag kanske kan berätta om. Så vi får se vart det landar.

Så då var mitt öppnande och oklompetta rant om vad jag så här till en början tänkt och hoppas på vad det ska vara.