Det här skrivits spaltmil om the Clash och
spaltkilometer om London calling. Men just den skivan blev ju också utnämnd
till 80talets viktigaste skiva, trots Strummers ” I though it was released in
1979”. Jag har känslan att det kommer skrivas en hel del till om gruppen och
skivan ett bra tag till. Speciellt som ¾ delar gruppen fortfarande finns i
lovet och det finns fortfarande fans kvar. Även hos oss som föddes under och
efter deras storhetstid. Det finns bara så mycket man kan säga och upptäcka om
och av ett band som redan avslutat sin karriär. Det är ju inte så att original
line-uppen av bandet kan samlas för en reunion, med Strummer död.
Det slår mig hur fort tiden går, när jag inser att det bara är 3 år kvar, tills 20 årsdagen för Joe Strummers död. För att vara ärlig i det hela, så innan 2002 var the Clash bara ett band jag hade hört talas om. Men våren och sommaren 2002 blev den tid då jag började utforska mer av rockhistorien än 50s och early 60s rockscen. Det finns mycket jag skulle kunna berätta om mitt liv, med dåligt och diagnoser, men det som kan relatera och som kan läggas till i historien om The Clash och London Calling, är att just den sommaren, när jag öppnade upp mig för mer musik och mådde som sämst, just då, så landade den som en av några få skivor som sedan har fortsatt finnas med mig, nu 18 år senare. Då framför allt Rudie cant fail.
Sen sommaren 2002 varit the big sommarlåt för mig. Bara för att den kom in i mitt liv den sommaren, när jag behövde den som bäst, fast jag inte visste det då, så har den varit en del av mitt liv. Många andra låtar som jag lyssnade har inte varit så stora och viktiga för mig, fastän de var och är bra. Så det har förmodligen det där oförklariga ”det” som gör en låt större än livet själv.
Det slår mig hur fort tiden går, när jag inser att det bara är 3 år kvar, tills 20 årsdagen för Joe Strummers död. För att vara ärlig i det hela, så innan 2002 var the Clash bara ett band jag hade hört talas om. Men våren och sommaren 2002 blev den tid då jag började utforska mer av rockhistorien än 50s och early 60s rockscen. Det finns mycket jag skulle kunna berätta om mitt liv, med dåligt och diagnoser, men det som kan relatera och som kan läggas till i historien om The Clash och London Calling, är att just den sommaren, när jag öppnade upp mig för mer musik och mådde som sämst, just då, så landade den som en av några få skivor som sedan har fortsatt finnas med mig, nu 18 år senare. Då framför allt Rudie cant fail.
Sen sommaren 2002 varit the big sommarlåt för mig. Bara för att den kom in i mitt liv den sommaren, när jag behövde den som bäst, fast jag inte visste det då, så har den varit en del av mitt liv. Många andra låtar som jag lyssnade har inte varit så stora och viktiga för mig, fastän de var och är bra. Så det har förmodligen det där oförklariga ”det” som gör en låt större än livet själv.
För den som inte hört den lite info: Det var the
Clash`s tredje skiva, den var producerad av Guy Stevens och släpptes som
dubbelskiva. Det var där som det verkligen hördes hur Clash började utveklas
utanför deras punkrötter och att de alla hade olika musiksmaker och stilar som
de tog in i bandet. Vissa säger att det gjorde dem till en fortsättning på
punken, att de vågade utvecklas och expandera vad rockmusik och punken kunde
vara. De gjorde en personlig tolkning och vägrade låta sig fastna vid ett sorts
sound. Samma anledningar, plus att de blev signade av cbs, var något som vissa
såg som ”sell-out”.
Hur som helst, de blev en av världens största rockband
och har och kommer inspirera många, inklusive mig. Ge dem en lyssning för att
se vad du själv tycker.