lördag 13 februari 2021

Något om Henry Rollins

 Så, Henry Rollins har nått den respektabla åldern, av 60 år. 5 år tills den magiska gränsen för svensk pension. Jag kommer inte påstå att hans grejer musikaliskt varit det mest viktiga för mig, fast jag lyssnat något på både Black Flag och Rollins Band. De är bra, skulle inte våga roca en Blag flack-patch om jag inte tyckte så, fast det har argumenterats att symbolen har utvecklats till något mer än bandet, till och med av bandmedlemmarna själva. Men det kanske är bevis på att något kan bli större om det verkligen har haft en kulturell påverkan. (Även om jag fått känslan att den inte separerats lika hårt från musiken som t.ex. Ramones och Nirvana osv)

Henry Rollins som personlighet, poet, spokenword-utförare, skådis och musikälskare har haft större påverkan på mig, väldigt stor för att vara ärlig. Hans framföranden, som blivit några genom åren, vars humor fått mig att skratt och ändå fått mig att fundera över saker, är något jag kan återkomma till då och då, när jag behöver lite pepp. Kan sluka allt som jag kan komma över på plattformar som Youtube. Tycker han är en väldigt fascinerande karaktäe, som kommer från subkulturella ursprung, tagit sig in i mainstreamkulturen, fast han kan hålla sig utan det mest kommersiella så det känns som allt han gör är på så mycket hans premisser som det bara går att göra. 

Sen att han är sån insnöad musikälskare som jag önskar jag kunde vara. Hans kunskaper om skivor och artister är jag avundsjuk och inspirerad av. Hans skivsamling är, efter sina antydningar och mina killgissningar av sådan storlek, så jag inte vågar tänka på det.


Så grattis, Henry, önskar att du håller dig frisk och pigg så vi får njuta av dina historier i 20-30 år till!

lördag 16 januari 2021

något om något

 Det är bara att inse att jag har tiden att hålla på med att med att skriva om saker jag fastnar för. Jag har inte samma åtaganden som de flesta har. Jag är ungkarl som har varit utan jobb eller sysselsättning under länge perioder. Inget lagt värde i det. Det är sen sån där sak, som bara har hänt. Det har inte funkat så jag fick en tillvaro som är standard. Förmodligen är det så att jag har en Aspberger, som gör att jag kanske inte funkar 100 procent på det sättet, så jag kan vara inom normen. Mycket kan säga om det hela, bu eller bä, men faktum just i den här textens kontext vill jag hävda att det är en bra grej. Jag älskar musik, jag mår som bäst när jag håller på med musik på något sätt, jag har svårt att förstå mycket men musik  fattar jag instinktivt även om jag inte kan förklara hur. Lägg till då att jag blir intensivt fokuserad på saker jag älskar pga Aspbergen , så har du något jag kan göra till något väldigt positivt. Då jag födds med en fallenhet för språk och skrivandet, så har jag läget att jag kanske kan skapa något här som är av värde. Förhoppningsvis till och med så mycket värde så det är värt att läsas av tillräckligt många så det betalar tillbaka lite av allt jag givits.  Det ska sägas att även om jag är aspigt intresserad av musik, så betyder det att jag har rätt i allt jag skriver eller att det jag skriver är allt det som kan skrivas om det. Jag vill inte skapa för långa  inlägg, så då blir det “något om” varje grej jag nämner. Jag har bara väldigt stor chans att jag har korrekt, pga av de omständigheter jag nämnt och jag har något coolt att komma med, det är ju coolt bara det. Det finns mer om saken och det finns alltid någon eller några därute som vet saker jag inte vet eller medveten om. Önskar jag har närvaron att höra det de kan lära mig, när jag hör det. 

 

Med det sagt så vill jag berätta om en teori, som jag har sakta fått fram i min skalle under de senaste 2 årtiondena. Den kanske är kontroversiell eller så är den accepterad, bara det att jag inte läst eller hört om att den är accepterad. Det är att jag anser att rock n rollen från 50-talet och den punk som kom på 70-talet är samma sak egentligen, bara det uttryckt på lite olika sätt och på två olika tidpunkter.  

De två största argumenten jag har för tillfället, för att så är fallet är dessa.  

1: När Ramones började så var deras plan att spela det som fanns på 50talet och det tidiga 60talet, rock n roll helt enkelt. De var rockungar på den tid som levde i en tid då allt hade blivt så stort. Långa solon av tekniker, som spelade på stora arenor. Inget de kunde relatera till.  De vill ha enkel, rakt på sak rock n roll. Grejen var det inte att de kunde lir, så det blev ännu enklare och snabbare än vad som var tänkt. Dada så var grunden för punken lagd. När Lennart Persson pressade dem på ett svar, på vad denna musik, denna punk var för något, så lutar sig Joey fram och säger “its only rock n roll, man!” ( Så jag uppfattat det iallafall.) 

2. I veckan hörde jag Bob Mcfaddens låt “beat generation” för första gången som jag kan minas iallafall. Jag insåg rätt snabbt att punkaren Richard Hell använde när han skapade en ny text och spelade in den som låten “blank generation”.  kommer inte på någon mer exempel, men det var inte den enda gången som sånt hände, att punken “snodde, lånade” av 50-tals rocken. Så det är kanske inte så långt att kunna påstå att om Joe Ramone hade han varit som Jerry Lee Lewis och det finns en chans om att Elvis föddes senare och i New York, så hade han kanske lirat på cbgb`s tillsamman med de andra punkarna där.  

Något om den digitala grejen

Satt och såg på “ I am in the band”, som är en skön dokumentärfilm om Hellacopters, som finns, i skrivande stund på svtplay. Det som slog mig är helt underbart det egentligen är med den digitala revolutionen. I alla fall på många sätt.  

Det ska ju inte förnekas att det finns problematik i den digitala sidan av kulturen. Även om man inte vill erkänna så har nog alla konsumerat mp3or på drlat sätt. Det är ju som att många av oss har kopiera musik via kassetband och knatat runt med walkman eller litar i bil. ( Ja det finns de av oss som är så gamla.) Just den delen finner jag själv ambivalent till. Jag vill inte ta sida i den här texten, för jag är inte oskyldig, men vill att skaparna till kultur, konst och musik ska ha respekten och pengarna för vad de gör.  

När mp3 verkligen började bli en grej, i början av 2000-talet, så spred sig musik väldigt fort och jag var på sidan av skivsamlaren. Jag plöjde verkligen ner pengar i musik, pengar nog för en riktigt bra begnanad bil, så kunde finna det irriterande att det fanns folk som skröt med hur mycket de laddade ner. Det var inte okej för mig, som musikälskare.  Jag såg framför mig att mindre bolag och artister var tvungna att lägga ner och sluta skapa, för de inte fick de viktiga få kronorna, för att kunna fortsätta.  

För mitt uppfattning är att det är lätt att glömma den stora mittdelen av verksamma skapare. Från de som börjar kunna göra pengar på sin musik till de som är strax under de riktigt stora stjärnorna. De man inte kanske ser, som vanlig svenssonkonsument.  Att det är lätt att se det som att, ena dagen står man i källaren och harvar, dagen efter är man på den stora arenorna. Men det finns ju grymt mycket artister i mellan dessa ytterligheter.  De som kunde förlora mest på att piratgrejen fanns. 

Men jag har hört så här i efter hand, att det fanns mindre bolag och artister som fick spridning på detta sätt också. Att det bliv som cassetetrading-grejen, som fanns årtiondena innan.  

 

Det jag ser nu, inom de stilarna jag letar inom, är kanske en trend som funnits ett tag och som jag hoppas kommer fortsätta. Det är att jag ser att bolag och artister, inom subkulturer och snävare stilar använder tjänster som streamingtjänster och videosidor som är användarbaserade, för att sprida det som släppts, för att nå ut och visa upp sig. Att det blir lättare för oss fans, publik och konsumenter kan få höra vad som finns, så vi kan hitta våra grejer i allt, släpps och kunna lägga pengarna “rätt”, i saknad av andra ord.  

För att förklara, när jag köpte skivor som mest, under 00-talet, så var jag mer “tvungen” att lyssna på vad andra människor sa och tipsade om. Så som de artister jag läste om, i tidningar som Denimzine, Sonic, American Music Magazine och andra mindre fanxines. Förstå mig rätt, jag fann de skribenter i de tidningarna, som kompetenta, passionerade och kunniga musikälskare, så det var gedigna tips och redigt bra guidning jag fick. Jag saknar dessa tidningar väldigt mycket. Men det var fortfarande en chasning, för många artister och skivor var sådant som inte fanns i lokala skivbutiker, så man var tvungen att beställa lite i blindo på nätbuiker. Så i den samling jag hade ett tag, fanns det saker som inte föll mig i smaken och satt bara och dammade i skivbackarna.  

Men i dagens medialandskap, kan jag utforska musik och hitta det jag verkligen gillar och älskar och kan lägga på de artisterna. Mina pengar hamnar “rätt” och jag kan köpa mera, för mig “rätt” musik. Så skivorna i min samling verkligen är sådana jag uppskattar och skivor, som skulle må bättre hemma hos andra, hamnar just hemma oss andra, än hos mig.  

torsdag 14 januari 2021

Något om skivbolag

 Bara för att jag såg att det spanska skivbolaget El Toro fyller 25 i år, kände jag lusten att skriva något om indiebolagen. Dessa entusiastbolag, oftast i alla fall, som ger ut grejer, med mer kärlek till musiken än att försöka maximera vinsten. 

El Toro Records, med slogan "Finest rnr and rnb", har lyckats släppaen del under årens lopp som det sig ter sig naturligt, efter så lång tid. Både old school artister och nya akter finns i de digitala hyllorna, på deras hemsida. Den första skiva jag köpte där ifrån, som jag kan komma ihåg, är Jet Claytons anf the rockabouts "swing in to action", deras andra på El Toro, släppt 2003. Ligger kvar i cd-högen, det gör den.

Men det finns en hel del andra släpp, som är grymt värt att titta på, på deras sida. Al Dual, Arson Roulette, Charlie Hightone, Carlos Slap. Carlos Slap/ Marcel Bontempi-singeln "Young souls/Yellow Eyes" är något av det bästa jag har hört de senaste åren. Plus att vi inte får glömma de skivor med Countryside of Harmonica Sam, som El Toro gett ut. Fantastiska saker, med ett riktigt bra band.  Den som beger sig in i deras katalog har ett äventyr.


Det finns, som sagt, oräkneliga bolag där ute, i alla genrer och jag kommer komma tillbaka till en drös av dem, i mitt skrivande, för många är värda att nämnas, för deras musikaliska gärning. Enviken Records, tail Records, White Jazz Records, Ace Records, Bear Family.....listan kan göras lång och blir bara längre, så mcyket finns det att utforska.

torsdag 7 januari 2021

Något om 16 Horsepower och Alt Country

 Det var sommaren, kommer inte ihåg om det var tidig eller sen, men det var sommaren 2002. Jag hade nyss flyttad från Eskilstuna, tillbaka till min uppväxtstad , metropolen Arboga. Men jag och en väninna åkte in och besökte en annan väninnan som faktiskt bodde mot hörnet från där min lägenhet låg i Nyfors, E-tuna. Den låg i en mini-cul-des-ac. Det var en skön kväll och eftermiddag, i hennes lägenhet, med balkongdörren öppen så sommarsolen med dess värme blåste in.  Det var den sättningen som jag hörde 16 horspower i.  Jommer aldrig glömma det, för det var en sån där livsändrande ögonblick, där allt ändrades och en ny väärld öppnades och min blev större. Även om jag inte kom ihåg namnet på låten då så glömde jag inte namnet på gruppen. ( Har för mig att det var American Wheeze från 1996 års album Sacle cloth n ashes). Men efter den dagen har de följd med mig och David E Edards fortsatta musikaliska äventyr efter att 16 horspower lade ner, är fortfarande något jag följer med ivriga öron. Numera spelar han i Woven Hands. 16 Horsepowers version av Bob Dylans “nobody ceot you” är i min värld en av de bästa kärlekslåtarna som någonsin har spelats in. Plus liveinspelningen av American Wheeze, inspelad 2000, är tidvis lågmäld för att sedan explodera, men lika intensiv och ger mig gåshud fortfarande. 

Inte nog med stora att hitta en, som det ser ut nu, livslång musikalisk kärlek, så öppnade de upp en hel ny grej och intresse för mig, som växer mer och mer. Det är intresset för genren alternativ Country. ( eller americana eller southern gothic som det nämns med ibland) En stil som har mycket inom sig, tycker den nästan har mer i sig än vad den vanliga mainstream countryn i sig. Du kan hitta mörka ballader, melankoliska visor, uppkäftiga outlawlåtar, hjärtesorg och  texter om familj utan att bli cheesy. Allt osm jag tror mig förstå att traditionell amerikansk folkmusik har. ( i alla fall den vita del, som den kommer ifrån). Och den frodas utanför Nashvilles kommersialism, så den får utvecklas på sina egna termer, den alternativa countryn. Den har blivit så stor så att det kommer helt fantastiska artister från länder långt från amerikanska södern, där ursprunget finns. The Band, från kanada är ett tidigt exempel på det och Colter Wall från Saskatchewan, Kanada för den flagan vidare. Till och med Ryssland har några bidrag så det är en global scen vi idag talar om. 

Svriges stoltserar med att ha några artister även vi, Christian Kjellvanders sologrejer och hans början i Loosegoats har alster som varit med länge och några mer som måste nämnas är First Aid kid och Hyacinth House. First Aid Kids spelning till ära för Emmy Lou Harris, när hon fick motta Polar priset 2015 är redigt bra grejer som tål ett gäng lyssningar och tittningar.