Satt och såg på “ I am in the band”, som är en skön dokumentärfilm om Hellacopters, som finns, i skrivande stund på svtplay. Det som slog mig är helt underbart det egentligen är med den digitala revolutionen. I alla fall på många sätt.
Det ska ju inte förnekas att det finns problematik i den digitala sidan av kulturen. Även om man inte vill erkänna så har nog alla konsumerat mp3or på drlat sätt. Det är ju som att många av oss har kopiera musik via kassetband och knatat runt med walkman eller litar i bil. ( Ja det finns de av oss som är så gamla.) Just den delen finner jag själv ambivalent till. Jag vill inte ta sida i den här texten, för jag är inte oskyldig, men vill att skaparna till kultur, konst och musik ska ha respekten och pengarna för vad de gör.
När mp3 verkligen började bli en grej, i början av 2000-talet, så spred sig musik väldigt fort och jag var på sidan av skivsamlaren. Jag plöjde verkligen ner pengar i musik, pengar nog för en riktigt bra begnanad bil, så kunde finna det irriterande att det fanns folk som skröt med hur mycket de laddade ner. Det var inte okej för mig, som musikälskare. Jag såg framför mig att mindre bolag och artister var tvungna att lägga ner och sluta skapa, för de inte fick de viktiga få kronorna, för att kunna fortsätta.
För mitt uppfattning är att det är lätt att glömma den stora mittdelen av verksamma skapare. Från de som börjar kunna göra pengar på sin musik till de som är strax under de riktigt stora stjärnorna. De man inte kanske ser, som vanlig svenssonkonsument. Att det är lätt att se det som att, ena dagen står man i källaren och harvar, dagen efter är man på den stora arenorna. Men det finns ju grymt mycket artister i mellan dessa ytterligheter. De som kunde förlora mest på att piratgrejen fanns.
Men jag har hört så här i efter hand, att det fanns mindre bolag och artister som fick spridning på detta sätt också. Att det bliv som cassetetrading-grejen, som fanns årtiondena innan.
Det jag ser nu, inom de stilarna jag letar inom, är kanske en trend som funnits ett tag och som jag hoppas kommer fortsätta. Det är att jag ser att bolag och artister, inom subkulturer och snävare stilar använder tjänster som streamingtjänster och videosidor som är användarbaserade, för att sprida det som släppts, för att nå ut och visa upp sig. Att det blir lättare för oss fans, publik och konsumenter kan få höra vad som finns, så vi kan hitta våra grejer i allt, släpps och kunna lägga pengarna “rätt”, i saknad av andra ord.
För att förklara, när jag köpte skivor som mest, under 00-talet, så var jag mer “tvungen” att lyssna på vad andra människor sa och tipsade om. Så som de artister jag läste om, i tidningar som Denimzine, Sonic, American Music Magazine och andra mindre fanxines. Förstå mig rätt, jag fann de skribenter i de tidningarna, som kompetenta, passionerade och kunniga musikälskare, så det var gedigna tips och redigt bra guidning jag fick. Jag saknar dessa tidningar väldigt mycket. Men det var fortfarande en chasning, för många artister och skivor var sådant som inte fanns i lokala skivbutiker, så man var tvungen att beställa lite i blindo på nätbuiker. Så i den samling jag hade ett tag, fanns det saker som inte föll mig i smaken och satt bara och dammade i skivbackarna.
Men i dagens medialandskap, kan jag utforska musik och hitta det jag verkligen gillar och älskar och kan lägga på de artisterna. Mina pengar hamnar “rätt” och jag kan köpa mera, för mig “rätt” musik. Så skivorna i min samling verkligen är sådana jag uppskattar och skivor, som skulle må bättre hemma hos andra, hamnar just hemma oss andra, än hos mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar